Sista föreläsningen på mina tre år

Imorgon sätter jag min fot på mina sista föresläsning på örebro universitet och sjuksköterskeprogrammet. Tre år av mitt liv har jag spenderat där nu. Första tiden var väl en aning hektisk med en massa anatomi och fysilogi och fel studieteknik. Det var den tiden då man trodde att man skulle kunna allt, sida upp och ner. Jag och min märkpenna levde i symbios med varandra. Någon fritid var väl inte att tala om. Ska erkänna att jag var på väg att hoppa av men inte pågrund att det var för mycket att plugga. Det ordnades sedan när jag träffade ballerinan och bosniern. Vi tre blev en strålande combo och satt och härjade längst bak i klassen. Där bak i klassen har jag spenderat många timmar och dagar ömson skrattandes, lyssnandes, sovandes osv. Har dessutom spenderat mina timmar i skolan irreterad på diverse klasskompisar som ska ställa dumma frågor för att de antingen är dumma eller att de bara tycker om sin röst.

Termin två minns jag inte så mycket om förutom den stora fascinationen över att få lära sig att ge sprutor, sätta kateter och sond. Hade första praktiken också. Termin tre beståd av vårdkommuniktation aka färdsträcka till de kurser som man faktiskt blir sjuksköterska utav. Termin fyra beståd av lära sig att ta venprov och sätta infarter, spännande värre och det är fortfarande kul! Sen var det tio veckor praktik som var spännande och läskiga. Fick börja med avd 4 som nu är min arbetsplats. Fastnade för den avdelningen! Sen blev det avd 40 med en handledare som kallade mig älskling och satte mig på att läsa böcker när hon hade för mycket. Men trivdes som fisken med resten av personalen. Fick min första (och enda!) omtenta då, med facit i handen var det nog bra för mig att kugga men det tyckte jag inte då.. Termin fem var uppsats och vårdkommunikation, orkar inte skriva mer om det. Termin 6 är bäst!

Under dessa år har jag skaffat kompisar för livet. Förlorat kompisar men även hittat tillbaka till en del av dem och till dem med starkare relation än innan. Upp ur askan eller något sådant heter det väl. Dessutom vet jag mer om mig själv nu än innan, mycket mer. Dessa tre år har gjort mig starkare. Tack mina underbara kompisar som hjälpt mig på den resan!

Puss och kram

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0