Kumla bo
Då var det kanske dax med en uppdatering av mitt lilla liv som just nu leker som aldrig förr.
Min drömprins har dykit upp i mitt liv och tagit mig med storm, något som jag aldrig trodde skulle ske med mig. När jag träffade Rikard första gången visste jag bara att han vill jag ha. Nu några månader senare så är jag sambo, bor i hus och är upp i öronen förälskad. Det är helt obeskrivbart vad jag känner för denna man. Han är världens snyggaste, omtänksammaste, mysiga, snälla, roliga, jordnära ja han är allt och jag älskar honom så! Jag vill spendera mitt liv med honom. Jag vill ha barn med honom, gifta mig med honom och jag vill framför allt vakna vid hans sida varje dag i en evighet. Jag är kär så det sprudlar om mig.
Om mitt liv förövrigt så är jag inne på mitt andra jobb som sjuksköterska, befinner mig nu på avd 29 USÖ som är en helt underbar avdelning med underbar personal och en aning närmare Kumla än Lindesberg. Saknar dock alla underbara på avd 4. Jag känner nu när jag går bredvid att mycket har hänt med ens trygghet sedan förra gången jag gick bredvid och var helt ny. Nu känner jag mig trygg på ett helt annat sätt i sjuksköterskerollen, jag vet vad jag kan och inte kan. Och jag kan koncentrera mig på annat än rena sjuksköterska kunskaper så som blanda antibotika, sätta nålar, ta prover, patientkontakt, dokumentation. Nu ligger fokus på rutiner, hitta, anpassa min roll till de andras sjuksköterskornas och undersköterskornas arbete. Jag känner att jag blir en mer kompetent sjuksköterska.
Livet har inte hela tiden under hösten varit en dans på rosor. Precis när jag träffade Rikard blev jag diagnostiserad PCO (polycyst ovarier) vilket innebär att jag inte har ägglosning som normala kvinnor och därmed kommer få svårt att skaffa barn. Detta är en sak som jag tänker på varje dag. Hela livet har man ju gått och tänkt att när man vill ha barn kommer man kunna få det. Men så kommer det tydligen inte bli för mig. Jag kan visst få hormonbehandling när ja vill skaffa barn men samtidigt vill jag kunna få barn utan behandlingar osv. Och vad händer om jag inte alls kan få barn? Jag vill intr adoptera barn, jag vill ha egna. Jag vet inte ens hur svårt det kommer blir, vad innebär svårt? Att jag och Rikard kommer få kämpa i år eller. I och med denna diagnos känns det dom att hela mitt liv har blivit helt omkastat. Jag har gått i tankarna att det inte är bråttom att börja tänka och skaffa barn. Att jag och Rikard ska kunna resa en del innan, se världens osv. Men eftersom jag är vårdskadad vet jag att jag är som mest fertil när jag är 25 år om inte tidigare och jag är nu 24 år. Innebär det att vi måste börja minst om ett år för att kanske kunna få barn innan jag är 30år. Jag prioriterar hellre barn än resor tusen gånger om. Tur att jag har Rikard som stöd i detta och som är som en klippa. Han tar dte med ro och lugnar mig, kramar mig när jag är ledsen och säger att vi fixar det tillsammans, för mina problem är hans problem och barn ska vi få på ett eller annat sätt. Utan honom hade jag deppat ihop totalt. Min dröm är att få vara med Rikard och ha barn. Så jag har tur i oturen, men kanske mest tur ändå.
Om jag inte hade haft PCO hade mitt liv varit helt perfekt eller ja det är rätt perfekt nu med. Jag har en karl i sängen som älskar mig och som jag älskar tillbaka, det är rätt bra eller hur!
Kramar
Kärlek
Finns det något mer motsägelsefullt som kärlek? Det finns inget som sårar och gör så ont som det samtidigt fyller hjärtat till bristnings gränsen med en massa värme. Alla kämpar på sitt för kärleken men på helt olika sätt. En del bara ger och ger och en del döljer sin kärlek som om det våre en skam och sen finns det dem som inte vågar visa den. En del människor är födda med förmågan att älska och känna kärlek på ett helt annat sätt en dom som har svårt att sätta sin tillit till andra människor. Just tillit är en stor del i kärleken, finns inte den finns inte kärlek. Att våga låta sig älskas är att låta sig bli ömtålig och oskyddad. Straffet för att kunna älska är att lätt bli sårad och tvärtom är straffet för att leva skyddat att inte få känna något så underbart som kärlek.
Just nu är det en våg av förändringar i förhållanden runt om kring mig. Många långa förhållande tar slut och en del kortvariga. Det är tufft att se sina kompisar bli sårade och ledsna och det svåra är att jag inte kan ta bort smärtan. Önskar inget hellre än att jag skulle kunna göra det. Ni förtjänar de bästa av bästa killar, de som stor trofasta och ger er all kärlek ni förtjänar. Tro mig ni förtjänar all kärlek som finns. Ni ger mig så mycket kärlek.
Mitt i alla förändringar i förhållanden som tar slut och all sorg vill jag hitta kärleken. Motsägelsefullt att jag kan längta till kärlek när jag ser runt omkring vad den kan ställa till med. Men efter att ha varit singel ett bra tag nu vill jag finna den där som kan fylla mitt hjärta med kärlek och värme. Men i en djungel av killar med alla olika personligheter och stilar är det svårt att hitta den där som är speciell. Det jag vet är att jag är redo att ge kärlek och få igen och det känns bra.
Puss och kram
My
Just nu är det en våg av förändringar i förhållanden runt om kring mig. Många långa förhållande tar slut och en del kortvariga. Det är tufft att se sina kompisar bli sårade och ledsna och det svåra är att jag inte kan ta bort smärtan. Önskar inget hellre än att jag skulle kunna göra det. Ni förtjänar de bästa av bästa killar, de som stor trofasta och ger er all kärlek ni förtjänar. Tro mig ni förtjänar all kärlek som finns. Ni ger mig så mycket kärlek.
Mitt i alla förändringar i förhållanden som tar slut och all sorg vill jag hitta kärleken. Motsägelsefullt att jag kan längta till kärlek när jag ser runt omkring vad den kan ställa till med. Men efter att ha varit singel ett bra tag nu vill jag finna den där som kan fylla mitt hjärta med kärlek och värme. Men i en djungel av killar med alla olika personligheter och stilar är det svårt att hitta den där som är speciell. Det jag vet är att jag är redo att ge kärlek och få igen och det känns bra.
Puss och kram
My
Stugan
Mina tankar kring sommarstuge helgen är väldigt splittrade. Tanken var att det ska bli en helg där jag och mina kompisar skulle fira midsommar och chansen att visa sommarstugan som är en så stor del av mig. Min ide var att den skulle vara fylld av med folk och det skulle mysas och festas om vartannat. Då somrarna går på tok för fort blir inte chansen till något sånt här inte så ofta. Ett stort manfall senare så blir inte helgen som den var tänkt men jag ska göra mitt bästa för att hålla mitt mod uppe. Jag lägger ner för mycket tid och förväntningar på saker som jag försöker ordna och därför blir jag lätt besviken. Jag vet ju att jag reagerar så här jämt så jag förstår inte varför jag ordnar saker egentligen. Men jag längtar ändå till stugan, ska bli mysigt att vara där med de som kommer. Och det ska bli spännande och se vilka som kommer också. Längtar till att sitta i stugan och mysa och gå ner till stranden för ett natt dopp. Och till att äta grillat, sola och få lite ledigt och komma ifrån Örebro. På något sätt så slappnar jag av mer när jag är borta. Min lägenhet handlar mest som jobb. Skönare att komma iväg och komma ifrån ekorrhjulet. Var hemma hos mamma och pappa igår till idag också av den andelningen.
Känner i hela kroppen att jag behöver stugan nu!
Klippte mig förresten idag
Känner i hela kroppen att jag behöver stugan nu!
Klippte mig förresten idag
My Leg. Sjuksköterska
Nu har det hänt jag, jag gick från att ena dagen vara en student till att nästa vara SJUKSKÖTERSKA. Vad f*n hände? Har egentligen ingen aning om vad som är skillnaden från dag 1 till dag 2 förutom att jag kan kan kalla mig ssk. Jag fick inte helt plötsligt påfyllning på mina kunskaper, som jag hade hoppats på. Det jag fick var däremot en brosch, en sjuksköterskebrosch och en ros. Jag har alltid sagt att det är med skräckblandad förtjusning som jag ska börja jobba. Just nu känner jag mest skräck. Jag ska göra något som jag aldrig gjort förut. Jag ska jobba som sjuksköterska, på en ny arbetsplats. Visst jag har gjort praktik där men aldrig JOBBAT. Läskigt! Min stackars hjärna kommer gå på högvarv imorgon.
Ska skriva mer om min examensvecka en annan dag!
Puss och kram
Ska skriva mer om min examensvecka en annan dag!
Puss och kram
Sista föreläsningen på mina tre år
Imorgon sätter jag min fot på mina sista föresläsning på örebro universitet och sjuksköterskeprogrammet. Tre år av mitt liv har jag spenderat där nu. Första tiden var väl en aning hektisk med en massa anatomi och fysilogi och fel studieteknik. Det var den tiden då man trodde att man skulle kunna allt, sida upp och ner. Jag och min märkpenna levde i symbios med varandra. Någon fritid var väl inte att tala om. Ska erkänna att jag var på väg att hoppa av men inte pågrund att det var för mycket att plugga. Det ordnades sedan när jag träffade ballerinan och bosniern. Vi tre blev en strålande combo och satt och härjade längst bak i klassen. Där bak i klassen har jag spenderat många timmar och dagar ömson skrattandes, lyssnandes, sovandes osv. Har dessutom spenderat mina timmar i skolan irreterad på diverse klasskompisar som ska ställa dumma frågor för att de antingen är dumma eller att de bara tycker om sin röst.
Termin två minns jag inte så mycket om förutom den stora fascinationen över att få lära sig att ge sprutor, sätta kateter och sond. Hade första praktiken också. Termin tre beståd av vårdkommuniktation aka färdsträcka till de kurser som man faktiskt blir sjuksköterska utav. Termin fyra beståd av lära sig att ta venprov och sätta infarter, spännande värre och det är fortfarande kul! Sen var det tio veckor praktik som var spännande och läskiga. Fick börja med avd 4 som nu är min arbetsplats. Fastnade för den avdelningen! Sen blev det avd 40 med en handledare som kallade mig älskling och satte mig på att läsa böcker när hon hade för mycket. Men trivdes som fisken med resten av personalen. Fick min första (och enda!) omtenta då, med facit i handen var det nog bra för mig att kugga men det tyckte jag inte då.. Termin fem var uppsats och vårdkommunikation, orkar inte skriva mer om det. Termin 6 är bäst!
Under dessa år har jag skaffat kompisar för livet. Förlorat kompisar men även hittat tillbaka till en del av dem och till dem med starkare relation än innan. Upp ur askan eller något sådant heter det väl. Dessutom vet jag mer om mig själv nu än innan, mycket mer. Dessa tre år har gjort mig starkare. Tack mina underbara kompisar som hjälpt mig på den resan!
Puss och kram
Termin två minns jag inte så mycket om förutom den stora fascinationen över att få lära sig att ge sprutor, sätta kateter och sond. Hade första praktiken också. Termin tre beståd av vårdkommuniktation aka färdsträcka till de kurser som man faktiskt blir sjuksköterska utav. Termin fyra beståd av lära sig att ta venprov och sätta infarter, spännande värre och det är fortfarande kul! Sen var det tio veckor praktik som var spännande och läskiga. Fick börja med avd 4 som nu är min arbetsplats. Fastnade för den avdelningen! Sen blev det avd 40 med en handledare som kallade mig älskling och satte mig på att läsa böcker när hon hade för mycket. Men trivdes som fisken med resten av personalen. Fick min första (och enda!) omtenta då, med facit i handen var det nog bra för mig att kugga men det tyckte jag inte då.. Termin fem var uppsats och vårdkommunikation, orkar inte skriva mer om det. Termin 6 är bäst!
Under dessa år har jag skaffat kompisar för livet. Förlorat kompisar men även hittat tillbaka till en del av dem och till dem med starkare relation än innan. Upp ur askan eller något sådant heter det väl. Dessutom vet jag mer om mig själv nu än innan, mycket mer. Dessa tre år har gjort mig starkare. Tack mina underbara kompisar som hjälpt mig på den resan!
Puss och kram
Tankarna för kvällen
Undrar hur man skulle leva livet om man fick en titt in i framtiden? Skulle man leva på som vidare eller skulle man börja sträva efter det man såg? Jag tror att det skulle vara svårt att inte börja sträva efter det man såg av framtiden. Kanske börja leta efter det boendet man såg, de saker som fanns runt omkring och efter den kärlek som fanns vid ens sida. Ibland känns det som att det skulle vara skönt att veta lite om framtiden men samtidigt är det ju tjusningen med livet, att inte veta vad som finns bakom nästa hörn. Undrar också vilka konsekvenser ens beslut får, hur skulle livet ha sett ut om man hade valt annorlunda. Om jag inte hade valt att börja plugga ett år efter studenten, vad hade jag gjort då under dessa tre år? Skönt egentligen att bara veta hur ens liv ser ut nu men det är lite roligt att filosofera över hur livet kan ha sett ut och kan se ut.
Puss och kram
My
Puss och kram
My
Förevigt ung
Läste denna artikel på aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article7104287.ab
Usch vill vi verkligen veta hur man kan vara evigt ung? Måste ju säga att jag tycker att forskning av detta slag inte är helt okej. Ibland är det nog bäst att bara låta vissa saker vara. Forskningen har i många fall kommit lite förlångt, dock inte alla men vissa. Hur skulle världen se ut om alla fick vara unga? Är inte tanken med livet att vi föds och sedan dör, något som alla människor gör. Åldrandet är ju fint, det ska synas på kroppen att man har varit med om en del. Kroppens utseende är ett bevis på hur man har levt. Rynkor på äldre tycker jag är fint. Och om de skulle komma på hur alla skulle kunna vara unga, hur många skulle vi inte bli i världen? Sen är ju frågan om vilka som skulle kunna få använda sig av ett föryngringsmedel, inte är det låg- och medelklassen..
Usch vill vi verkligen veta hur man kan vara evigt ung? Måste ju säga att jag tycker att forskning av detta slag inte är helt okej. Ibland är det nog bäst att bara låta vissa saker vara. Forskningen har i många fall kommit lite förlångt, dock inte alla men vissa. Hur skulle världen se ut om alla fick vara unga? Är inte tanken med livet att vi föds och sedan dör, något som alla människor gör. Åldrandet är ju fint, det ska synas på kroppen att man har varit med om en del. Kroppens utseende är ett bevis på hur man har levt. Rynkor på äldre tycker jag är fint. Och om de skulle komma på hur alla skulle kunna vara unga, hur många skulle vi inte bli i världen? Sen är ju frågan om vilka som skulle kunna få använda sig av ett föryngringsmedel, inte är det låg- och medelklassen..
Postorder pojkvän?
Det är nog ändå lite synd om mig, men kanske inte så mycket av den anledningen att jag är lite dagen efter utan mer för att jag är dagen efter utaaaaaan någon som myser med mig. Bakisdagar är inte alls mysiga om man inte får någon att mysa med (lägg märke till logiken...). Det skulle inte vara helt fel men någon som sa att jag var söt trots flottigt hår, fula mys kläder och en allmänt trött och seg uppsyn. Varför sin det inte postorder pojkvänner, då skulle man kunna beställa hem dom till dagar som denna och sen skicka tillbaka dom om det visar sig att de snarkar, är tröga eller bara oduglig.
Puss och kram
Puss och kram
Robin
Något som gör mig så lycklig inombords är lilla Robin, det är helt underbart att vara faster! Usch vad jag tycker att det är tråkigt att den lilla söta varelsen bor på tok för långt borta från sin faster. Skulle vara så mysigt om storebror och J bodde här i örebro. Då skulle jag kunna bara kila över när jag behöver gosa med honom, snacka om terapi! Han är så söt! Åh jag måste åka dit snart!
Framtiden
Vad gör jag i höst och vad vill jag göra i höst?
Vill jag ha ett vikiariat på avd 4? Eller vill jag sticka till Norge och tjäna pengar?
I ena sekunden vill jag vara kvar i Sverige och flytta till en tvåa och börja "vuxen" livet vilket för mig är att ha ett sovrum som just bara är sovrum och ett jobb. Fast det skulle vara skönt att bara dra till norge, jobba lite och kunna betala av lite skulder för de tre åren som jag faktiskt har spenderat på universitetet (vart försvann de åren??) och sen bara resa iväg och se världen. Om jag stannar i sverige kommer jag ju också tjäna pengar och kunna resa. Frågan är hur länge jag vill resa, är jag personen som är borta i flera månader eller i någon månad? Ett alternativ i djungeln av val är ju att stanna i sverige och åka någon vecka i månaden och jobba i norge. Gaaah vad många val det finns alla har sin charm. Mitt i allt är det också skönt att inte veta vad som händer i höst, jag är fri att göra vad jag vill. Jag väljer själv hur jag ska göra. Eftersom jag lever singellivet har jag ingen att rätta mig efter heller. Och där har vi ju en annan fråga, kommer jag vara singel i höst? Det är det ingen som vet. Spännande värre.
Jag vet inget är kontentan av allt och jag njuter av det (för det mesta :P)
Puss och kram
Vill jag ha ett vikiariat på avd 4? Eller vill jag sticka till Norge och tjäna pengar?
I ena sekunden vill jag vara kvar i Sverige och flytta till en tvåa och börja "vuxen" livet vilket för mig är att ha ett sovrum som just bara är sovrum och ett jobb. Fast det skulle vara skönt att bara dra till norge, jobba lite och kunna betala av lite skulder för de tre åren som jag faktiskt har spenderat på universitetet (vart försvann de åren??) och sen bara resa iväg och se världen. Om jag stannar i sverige kommer jag ju också tjäna pengar och kunna resa. Frågan är hur länge jag vill resa, är jag personen som är borta i flera månader eller i någon månad? Ett alternativ i djungeln av val är ju att stanna i sverige och åka någon vecka i månaden och jobba i norge. Gaaah vad många val det finns alla har sin charm. Mitt i allt är det också skönt att inte veta vad som händer i höst, jag är fri att göra vad jag vill. Jag väljer själv hur jag ska göra. Eftersom jag lever singellivet har jag ingen att rätta mig efter heller. Och där har vi ju en annan fråga, kommer jag vara singel i höst? Det är det ingen som vet. Spännande värre.
Jag vet inget är kontentan av allt och jag njuter av det (för det mesta :P)
Puss och kram
patriarkaliska värld
Livet är inte lätt som tjej i denna patriarkaliska värld vi lever i. På något sätt hamnar killar alltid i främsta rum. De får bättre positioner i samhället då de antas ha bättre ledaregenskaper, det anses mer rätt att en kille gör en karriär och i mångt och mycket får de göra som de vill. Ett exempel som gör mig vansinning är när en tjej blir arg och då ska följdfrågan bli på det man säger; PMS? eller ännu bättre nu överreagerar du väl. Vad är det som gör att reaktioner som tjejer får skall förklaras med biologiska betingelser och att man är på fel sätt och inte att man verkligen reagerar på något som värt att reagera på. På något sätt så är en kvinnas behov inte lika värda som en mans och att kvinnor anses mer beroende av man än en man av en kvinna. Hur långt har världen kommit egentligen, har vi stannat på 50- talet? Jag tror män är helt förlorade nu när kvinnor hotar deras "ställning" i samhället och därmed måste försöka trycka ner tjejer ytterligare. Men sorry grabbar det fungerar inte längre med nedtryckningar, det kanske gjorde det förut men nu är det kört för er. Nutidens kvinnor säger emot och kan på ett lite kick lämna er och hitta en bättre version. Känn skräck :P
Nu undrar ni vad jag har varit med om för att skriva denna feminitiska text, och sanningen är att jag tycker om att fundera på dessa saker. Mycket roligare än att läsa geriatriska sjukdomar!
Puss och kram
Nu undrar ni vad jag har varit med om för att skriva denna feminitiska text, och sanningen är att jag tycker om att fundera på dessa saker. Mycket roligare än att läsa geriatriska sjukdomar!
Puss och kram
Farmor
Igår var farmors födelsedag, hon skulle ha blivit 91 år gammal. Det går inte en dag utan att jag tänker på farmor. Jag har haft en sån tur att ha en farmor som henne. Det är inte många som har en så spännande farmor för farmor var spännande. Det skulle ha varit roligt om hon kunde ha varit med på examensdagen, jag tror hon hade tyckt att hade varit skoj. Hon påbörjade själv sjuksköterskeutbildningen men avslutade den innan hon var klar. Det känns som att det finns så mycket att skriva om farmor men jag får inte fram orden. Hon är så levande i mig, hon är min farmor.
My
My
Små irritationsmoment
När jag gick på gymansiet mådde jag skit men var smal (att jag då tyckte jag var tjock är en annan sak). Är det rättvist att priset för lycka är extra kilon? Att jag dessutom har bättre kondition och styrka nu när jag är "större" än då när jag var smal, för jag tränar regelbundet är det logiskt och rättvist? Jag är lärd att man ska motioner och träna för att bli mindre... men jag är väl ett undantag för det...
Ett annat irrititations moment är det stadiga problemet ekonomi. Är det meningen att man ska jobba när man pluggar 100%? Hur tänkte de där dumma politikerna då? Att 100% egentligen är 80% eller att det där med 8 timmars vila, 8 timmar arbete och 8 timmars fritid bara är för "vanliga" människor? Att ständigt behöva oroa sig för ekonomin är inte alls en dans på rosor utan mer som att krypa i ett nässelsnår. Jag vill kunna äta den maten jag vill och inte behöva välja mellan ett krogbesök eller att köpa en tröja. Tacka ... för att detta elände snart är slut och man får börja tjäna pengar!
Ytterligare ett störningsmoment i min vardag är just nu att jag ser ut som en nybliven tonåring i ansiktet och inte den 23 åriga puddingen som jag borde vara. Och varför har jag lyckats få dem nu då, som en försenad pubertetspresent? Jo det är för att jag slutat ha p- ring. Tydligen ska jag behöva välja mellan att se ut som en flottig tonåring i ansiktet och må bra och inte riskera att få blodproppar och alla andra biverkningar som står så fint i bipacksedeln eller att ha fin hy och må sämre. Jag tycker att jag som 23åring förtjänar en hy som en gudinna och må som en prinsessa! Sätt detta i relation till det första stycket så blir det som så: tjock, (väl?)tränad, finnig och må bra. Känns det som att de orden går ihop?
Jag drog visst bonusenvinsten i kropp och utseende lotteriet!
Puss och kram
Pubertal My
Ett annat irrititations moment är det stadiga problemet ekonomi. Är det meningen att man ska jobba när man pluggar 100%? Hur tänkte de där dumma politikerna då? Att 100% egentligen är 80% eller att det där med 8 timmars vila, 8 timmar arbete och 8 timmars fritid bara är för "vanliga" människor? Att ständigt behöva oroa sig för ekonomin är inte alls en dans på rosor utan mer som att krypa i ett nässelsnår. Jag vill kunna äta den maten jag vill och inte behöva välja mellan ett krogbesök eller att köpa en tröja. Tacka ... för att detta elände snart är slut och man får börja tjäna pengar!
Ytterligare ett störningsmoment i min vardag är just nu att jag ser ut som en nybliven tonåring i ansiktet och inte den 23 åriga puddingen som jag borde vara. Och varför har jag lyckats få dem nu då, som en försenad pubertetspresent? Jo det är för att jag slutat ha p- ring. Tydligen ska jag behöva välja mellan att se ut som en flottig tonåring i ansiktet och må bra och inte riskera att få blodproppar och alla andra biverkningar som står så fint i bipacksedeln eller att ha fin hy och må sämre. Jag tycker att jag som 23åring förtjänar en hy som en gudinna och må som en prinsessa! Sätt detta i relation till det första stycket så blir det som så: tjock, (väl?)tränad, finnig och må bra. Känns det som att de orden går ihop?
Jag drog visst bonusenvinsten i kropp och utseende lotteriet!
Puss och kram
Pubertal My
Grönsak eller värdigt?
Idag på VFU diskuterade vi hur äldre har det i vårat samhälle. Tydligen är det en man som tagit hand om sin fru som är väldigt dement. Han i sin tur var rullstolsbunden eller liknande med väldiga ödem i benen. De hade bestämt att om de blev dåliga när de blev äldre skulle de ta en coctail med diverse läkemedel. Mannen hade tydligen bestämt sig att det var dax för denna coctail nu så han ger sin dementa fru den men ångrar sig sen. Det hela slutar med att frun överlever och han tar inte sin men blir åtalad för mordförsök. Han sitter nu på häktet.
Så otroligt sorglig historia och vad lever vi i för sammhälle där mannen får helt och hållet ta hand om sin fru när han själv är sjuk. Jag förstår att det är svårt att lämna bort sin fru till ett boende men det borde finnas alternativ där i mellan. Avlastningsboenden, korttidsplatser eller boendeformer där de kan bo tillsammans men få full hjälp av personal. Suicid ska inte vara lösningen på detta vårdproblem i varje fall.
Ibland känner jag att vi behandlar våra husdjur värdigare än våra medmänniskor. Jag ska inte säga att det var så i detta fall utan mer överlag. Ovannämnda historia fick mig att reflektera vidare.
I många fall hålls patienter vid liv så länge det bara går trots smärtor bara för att anhöriga vill det eller för att vi kan. Om dessa patienter var hundar skulle de avlivas för att det annars skulle anses som djurplågeri. Nu menar jag inte att man ska "avliva" patienter utan bara fundera på vad vi håller på med egentligen. Jag vet att om jag blir obotlig sjuk och t.ex hamnar i respirator så vill jag att de drar kontakten, jag vill inte vara en grönsak. Detsamma gäller om jag t.ex. pågrund av en hjärntumör/skada blir okontaktbar på något sätt och förlorar hjärnfunktion med eller utan viktiga kroppsfunktioner. Min slutsats är att jag själv vill avsluta mitt liv så värdigt som det går och jag antar att andra människor också vill det. Jag vet att detta är svåra beslut att ta av både vården och anhöriga men jag tror det är viktigt att tänka på hur man själv vill ha det samt reflektera över vad man gör och varför.
My
Så otroligt sorglig historia och vad lever vi i för sammhälle där mannen får helt och hållet ta hand om sin fru när han själv är sjuk. Jag förstår att det är svårt att lämna bort sin fru till ett boende men det borde finnas alternativ där i mellan. Avlastningsboenden, korttidsplatser eller boendeformer där de kan bo tillsammans men få full hjälp av personal. Suicid ska inte vara lösningen på detta vårdproblem i varje fall.
Ibland känner jag att vi behandlar våra husdjur värdigare än våra medmänniskor. Jag ska inte säga att det var så i detta fall utan mer överlag. Ovannämnda historia fick mig att reflektera vidare.
I många fall hålls patienter vid liv så länge det bara går trots smärtor bara för att anhöriga vill det eller för att vi kan. Om dessa patienter var hundar skulle de avlivas för att det annars skulle anses som djurplågeri. Nu menar jag inte att man ska "avliva" patienter utan bara fundera på vad vi håller på med egentligen. Jag vet att om jag blir obotlig sjuk och t.ex hamnar i respirator så vill jag att de drar kontakten, jag vill inte vara en grönsak. Detsamma gäller om jag t.ex. pågrund av en hjärntumör/skada blir okontaktbar på något sätt och förlorar hjärnfunktion med eller utan viktiga kroppsfunktioner. Min slutsats är att jag själv vill avsluta mitt liv så värdigt som det går och jag antar att andra människor också vill det. Jag vet att detta är svåra beslut att ta av både vården och anhöriga men jag tror det är viktigt att tänka på hur man själv vill ha det samt reflektera över vad man gör och varför.
My
Frågan
Dagens fråga för mig är idag är huruvida jag är en förhållande människa eller en singel människa. Jag har nog alltid varit den där tjejen som trivts bäst i förhållanden. Grejen är att jag inte är så säker på att jag är det nu. Eller rättare sagt jag är nog en förhållande människa som trivs rätt bra med att vara singel just nu. Jag kan inte påstå att jag saknar en pojkvän 24/7 utan det jag saknar stundtals är närhet. Jag trivs med att få göra vad jag vill varje dag och inte behöva rätta mig efter någon annan. Jag kan hitta på mycket mer saker än vad man kan göra i ett förhållande. Senaste tiden har mina helger varit fullspäckade med diverse aktiviteter och livet leker. Men visst kommer de dagar som det skulle vara skönt att ha någon bredvid sig i soffan (som inte mjuar och heter Trasan) eller någon som kramar en innan man somnar. Dock är inte den saknaden överhängande. Förhållanden är inte problemfria och en dans på rosor och det är inte singellivet heller för den delen. Det är skönt att inte vara i desperat jakt att leta "the one and only" för det är bara pressfullt och jobbigt. Dyker det upp något så säger jag ju inte nej, man vet ju aldrig vart saker och ting leder, vänskap, förhållande eller bara något tillfälligt. Och det är ju inga fel med något av det..
Välkomna in i min analyserande hjärna
Välkomna in i min analyserande hjärna
Jag
Jag är ingen perfekt människa som alltid säger rätt saker vid rätt tillfälle. Jag är inte heller den mest roliga eller den som har den mest spännande personligheten. Jag vet dock att jag försöker säga rätt saker vid rätt tillfälle och vara en så bra person som jag kan vara. Jag vet att jag oroar mig för en hel del saker som kanske inte alltid är berättigade, men hur ska jag kunna veta det när det är det enda jag tänker på just då. Logiken finns inte alltid där och ibland känns det som att det behövs en manual för att förstå sig själv. Eller en kurs i att vara sig själv. För det är absolut inte lätt att veta vem man själv är. Det är lätt att glömma bort sig och måla in sig själv i ett hörn och det hörnet är det svårt att ta sig ur. Det är svårt att acceptera ibland att jag är jag och då är det ju ännu svårare för andra att acceptera och veta vem jag är. Det är lätt att det blir en nedåtgående spiral.
Livet går vidare
På något sätt går livet vidare trots all sorg och stora saknad. Det går inte en dag utan att jag saknar farmor, önskar att hon våre i livet och allt skulle vara som vanligt. Om en vecka är det julafton och det blir den första julen som jag minns som jag inte firar med farmor. Vi har alltid firat på samma sätt och farmor har alltid varit hård med allt ska vara som vanligt och det är det som gjort julen så speciell. Vi har våran tradition och den betyder mycket för mig. Den har gjort att jag älskar julen så otroligt mycket. Önskar att det hade blivit som det var tänkt, att vi alla skulle fira tillsammans och med andakt enligt farmor själv d det skulle bli sista julen med henne. Men nu får vi fira med andakt med farmor i minnet och minnas henne som den otroliga människa hon var. Ingen är eller kommer vara som farmor. Det känns så meningsfullt och jag tänker mycket på att farmor kvicknade till när jag sa att jag älskade henne dagen innan hon dog.
Tack till alla som finns där och stödjer och alla som skriver och beklagar!
My
Tack till alla som finns där och stödjer och alla som skriver och beklagar!
My
Farmor
I söndags morse somnade min farmor in, hon blev 90 år gammal. Hon lämnde en stor tomhet inom mig, känns otroligt konstigt att aldrig mer få träffa farmor. Saknar henne så mycket
Vila i frid älskade farmor
Vila i frid älskade farmor
Snälla kan det inte ske ett under!
Har suttit med farmor i några timmar idag med nästan hela släkten. Usch vad hemskt det är att se sin släkting så dålig. Hon har förutom urinvägsinfektionen åkt på en lunginflammation och är intoxikerad pga. läkemedel som i sin tur beror på knapp njurfunktion. Vi fick knappt ingen kontakt med henne alls förutom när jag skulle säga hej då och sa till henne att jag älskade henne, då kvicknade hon till och vi fick kontakt. Den varade dock i någon minut sen försvann hon igen. Jag är så orolig. Farmor älskar julafton och jag är så rädd för att hon aldrig kommer uppleva den kommande. Men om det är någon som kan repa sig är det farmor. Hon kvicknade tydligen till senare på kvällen när hon fick antidot mot morfin, men så hade hon så ont. Usch vilket dilemma, vaken och ha ont eller sova och inte kunna vara kontaktbar. Tycker så synd om kusinerna i spanien och mina bröder i norge som inte får chansen att vara med farmor. Hoppas med hela mitt hjärta att hon repar sig och blir helt okej igen. Så hemskt allting och inget kan få det att kännas bättre förutom ett under och det är att hon blir bra igen. Känns konstigt att skriva om allt men det hjälper att få ut en del. Önskar att jag var hemma med hela familjen; kalle, petter, mamma och pappa.
Mina tankar finns hos farmor! Hoppas!
Mina tankar finns hos farmor! Hoppas!
Snälla hjärtat lyssna på hjärnan
Så konstigt att ena dagen kan livet leka och att nästa så brister allt. Det är just det som har hänt mig. Kände mig redo och kände att det gamla var glömt men så slog det till. I någon slags desperat gest så pratade jag med det förflutna ihopp om att allt skulle lösas och jag skulle kunna glömma. Dock kom det förflutna närmare och allting revs upp. Känns som det hände igår, att jag sitter i en bil på väg från vad jag trodde var en romantisk resa med en underbar pojkvän, och blir dumpad. Visst jag vet att allt var inte perfekt, vi bråkade mycket och resan rakt igenom var inte en dans på roser. Det jag vet att det var bättre än vad det hade varit under sommaren. Jag vill inte ha tillbaka någon däremot vill jag glömma, kunna släppa allt som varit. Men hur? Jag försöker tänka på otroheten, allt baktaleri och kompisar som inte tycker om mig men så dyker allt det positiva upp. Myset i soffan, alla romantiska middagar, joggingturerna tillsammans, badningarna, all brottning, tv spels kvällarna och allt underbart mys. Så konstigt att ett förhållande inte fungerar när så mycket var bra men så är det. Vi var rätt par men vid fel tillfälle och nu har vi sumpat chansen. Och jag försöker få mitt hjärta att förstå det beslut som min hjärna fattade för ett bra tag sen. Rena skiten att detta ska stå ivägen för en jätte fin kille på alla sätt och vis. Varför håller jag på så här?
Det är inte rätt mot någon att fortsätta med något, jag måste i min ensamhet komma över allting och acceptera att det blev som det blev. Känner mig enormt töntig och dum. Det tar tydligen sin tid att komma över sin största förälskelse som jag älskat så otroligt mycket. Jag vet att jag borde ha kommit över det vid denna tid men vad ska jag göra åt det? Jag har tydligen inte gjort det. Jag är tydligen svagare än vad andra människor är.
Puss och kram
Bitterfittan och svagheten personifierad
Det är inte rätt mot någon att fortsätta med något, jag måste i min ensamhet komma över allting och acceptera att det blev som det blev. Känner mig enormt töntig och dum. Det tar tydligen sin tid att komma över sin största förälskelse som jag älskat så otroligt mycket. Jag vet att jag borde ha kommit över det vid denna tid men vad ska jag göra åt det? Jag har tydligen inte gjort det. Jag är tydligen svagare än vad andra människor är.
Puss och kram
Bitterfittan och svagheten personifierad
