Grönsak eller värdigt?
Idag på VFU diskuterade vi hur äldre har det i vårat samhälle. Tydligen är det en man som tagit hand om sin fru som är väldigt dement. Han i sin tur var rullstolsbunden eller liknande med väldiga ödem i benen. De hade bestämt att om de blev dåliga när de blev äldre skulle de ta en coctail med diverse läkemedel. Mannen hade tydligen bestämt sig att det var dax för denna coctail nu så han ger sin dementa fru den men ångrar sig sen. Det hela slutar med att frun överlever och han tar inte sin men blir åtalad för mordförsök. Han sitter nu på häktet.
Så otroligt sorglig historia och vad lever vi i för sammhälle där mannen får helt och hållet ta hand om sin fru när han själv är sjuk. Jag förstår att det är svårt att lämna bort sin fru till ett boende men det borde finnas alternativ där i mellan. Avlastningsboenden, korttidsplatser eller boendeformer där de kan bo tillsammans men få full hjälp av personal. Suicid ska inte vara lösningen på detta vårdproblem i varje fall.
Ibland känner jag att vi behandlar våra husdjur värdigare än våra medmänniskor. Jag ska inte säga att det var så i detta fall utan mer överlag. Ovannämnda historia fick mig att reflektera vidare.
I många fall hålls patienter vid liv så länge det bara går trots smärtor bara för att anhöriga vill det eller för att vi kan. Om dessa patienter var hundar skulle de avlivas för att det annars skulle anses som djurplågeri. Nu menar jag inte att man ska "avliva" patienter utan bara fundera på vad vi håller på med egentligen. Jag vet att om jag blir obotlig sjuk och t.ex hamnar i respirator så vill jag att de drar kontakten, jag vill inte vara en grönsak. Detsamma gäller om jag t.ex. pågrund av en hjärntumör/skada blir okontaktbar på något sätt och förlorar hjärnfunktion med eller utan viktiga kroppsfunktioner. Min slutsats är att jag själv vill avsluta mitt liv så värdigt som det går och jag antar att andra människor också vill det. Jag vet att detta är svåra beslut att ta av både vården och anhöriga men jag tror det är viktigt att tänka på hur man själv vill ha det samt reflektera över vad man gör och varför.
My
Så otroligt sorglig historia och vad lever vi i för sammhälle där mannen får helt och hållet ta hand om sin fru när han själv är sjuk. Jag förstår att det är svårt att lämna bort sin fru till ett boende men det borde finnas alternativ där i mellan. Avlastningsboenden, korttidsplatser eller boendeformer där de kan bo tillsammans men få full hjälp av personal. Suicid ska inte vara lösningen på detta vårdproblem i varje fall.
Ibland känner jag att vi behandlar våra husdjur värdigare än våra medmänniskor. Jag ska inte säga att det var så i detta fall utan mer överlag. Ovannämnda historia fick mig att reflektera vidare.
I många fall hålls patienter vid liv så länge det bara går trots smärtor bara för att anhöriga vill det eller för att vi kan. Om dessa patienter var hundar skulle de avlivas för att det annars skulle anses som djurplågeri. Nu menar jag inte att man ska "avliva" patienter utan bara fundera på vad vi håller på med egentligen. Jag vet att om jag blir obotlig sjuk och t.ex hamnar i respirator så vill jag att de drar kontakten, jag vill inte vara en grönsak. Detsamma gäller om jag t.ex. pågrund av en hjärntumör/skada blir okontaktbar på något sätt och förlorar hjärnfunktion med eller utan viktiga kroppsfunktioner. Min slutsats är att jag själv vill avsluta mitt liv så värdigt som det går och jag antar att andra människor också vill det. Jag vet att detta är svåra beslut att ta av både vården och anhöriga men jag tror det är viktigt att tänka på hur man själv vill ha det samt reflektera över vad man gör och varför.
My
Kommentarer
Trackback
