Kumla bo
Då var det kanske dax med en uppdatering av mitt lilla liv som just nu leker som aldrig förr.
Min drömprins har dykit upp i mitt liv och tagit mig med storm, något som jag aldrig trodde skulle ske med mig. När jag träffade Rikard första gången visste jag bara att han vill jag ha. Nu några månader senare så är jag sambo, bor i hus och är upp i öronen förälskad. Det är helt obeskrivbart vad jag känner för denna man. Han är världens snyggaste, omtänksammaste, mysiga, snälla, roliga, jordnära ja han är allt och jag älskar honom så! Jag vill spendera mitt liv med honom. Jag vill ha barn med honom, gifta mig med honom och jag vill framför allt vakna vid hans sida varje dag i en evighet. Jag är kär så det sprudlar om mig.
Om mitt liv förövrigt så är jag inne på mitt andra jobb som sjuksköterska, befinner mig nu på avd 29 USÖ som är en helt underbar avdelning med underbar personal och en aning närmare Kumla än Lindesberg. Saknar dock alla underbara på avd 4. Jag känner nu när jag går bredvid att mycket har hänt med ens trygghet sedan förra gången jag gick bredvid och var helt ny. Nu känner jag mig trygg på ett helt annat sätt i sjuksköterskerollen, jag vet vad jag kan och inte kan. Och jag kan koncentrera mig på annat än rena sjuksköterska kunskaper så som blanda antibotika, sätta nålar, ta prover, patientkontakt, dokumentation. Nu ligger fokus på rutiner, hitta, anpassa min roll till de andras sjuksköterskornas och undersköterskornas arbete. Jag känner att jag blir en mer kompetent sjuksköterska.
Livet har inte hela tiden under hösten varit en dans på rosor. Precis när jag träffade Rikard blev jag diagnostiserad PCO (polycyst ovarier) vilket innebär att jag inte har ägglosning som normala kvinnor och därmed kommer få svårt att skaffa barn. Detta är en sak som jag tänker på varje dag. Hela livet har man ju gått och tänkt att när man vill ha barn kommer man kunna få det. Men så kommer det tydligen inte bli för mig. Jag kan visst få hormonbehandling när ja vill skaffa barn men samtidigt vill jag kunna få barn utan behandlingar osv. Och vad händer om jag inte alls kan få barn? Jag vill intr adoptera barn, jag vill ha egna. Jag vet inte ens hur svårt det kommer blir, vad innebär svårt? Att jag och Rikard kommer få kämpa i år eller. I och med denna diagnos känns det dom att hela mitt liv har blivit helt omkastat. Jag har gått i tankarna att det inte är bråttom att börja tänka och skaffa barn. Att jag och Rikard ska kunna resa en del innan, se världens osv. Men eftersom jag är vårdskadad vet jag att jag är som mest fertil när jag är 25 år om inte tidigare och jag är nu 24 år. Innebär det att vi måste börja minst om ett år för att kanske kunna få barn innan jag är 30år. Jag prioriterar hellre barn än resor tusen gånger om. Tur att jag har Rikard som stöd i detta och som är som en klippa. Han tar dte med ro och lugnar mig, kramar mig när jag är ledsen och säger att vi fixar det tillsammans, för mina problem är hans problem och barn ska vi få på ett eller annat sätt. Utan honom hade jag deppat ihop totalt. Min dröm är att få vara med Rikard och ha barn. Så jag har tur i oturen, men kanske mest tur ändå.
Om jag inte hade haft PCO hade mitt liv varit helt perfekt eller ja det är rätt perfekt nu med. Jag har en karl i sängen som älskar mig och som jag älskar tillbaka, det är rätt bra eller hur!
Kramar